Sida:Maria - en bok om kärlek.djvu/54

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


XXIII.

Så sade vi då hvarandra farväl. Stilla, beherskade klokt.

Åter predikade jag för Maria, och som hennes vana var, gaf hon mig rätt.

Jag sade, att en gång måste vi dock skiljas, och då var det bäst att skiljas, innan vi tröttnat på hvarandra. »Innan du tröttnat på mig« — inföll hon. Nej, fortsatte jag, det skulle också komma den dag, då din känsla vissnade. Hon smålog klentroget, men nickade och sade: »Ja, kan hända.«

Jag talade som en grosshandlare till sin lättsinniga kompanjon. Jag tog fram både kladdarna och hufvudboken. Jag bevisade