Fanfaren hade klingat, och aftonen var inne. Jag satt i det halfmörka rummet, ensam, och stirrade in i kakelugnens höstbrasa. Den var nära att slockna; onödigt att lägga på mera ved, det var varmt tillräckligt. Jag satt och följde, huru elden dog bort. Under prassel som af fallande blad sjönko koksbiterna i hop, den svarta döden trängde sekund efter sekund längre in i eldhögen, gick systematiskt från stycke till stycke, till dess att de sista glöden begrofvos i den sammanstörtande högen.
Förbi! Ordet ljöd i mitt öra, icke muntert och friskt, nej, vemodigt och fullt af ångest. Jag blef sittande, under det att mörkret samlade sig omkring mig, och jag tänkte:
Elden i min boning är släckt, elden, som aldrig gjorde mig smärta, utan blott var mig till trefnad och glädje. Min redobogna eld, som blossade varmt, sprakade muntert, glödde mildt, alt efter mitt behof, min vackra, min ljufliga eld är icke mera. Den är förbi.
