Sida:Maria - en bok om kärlek.djvu/69

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


XXIX.

Jag sitter vid mitt fönster och ser ut i den hvita kvällen. Den första frosten har kommit. Det ligger frost på de gamla husens spetsiga gaflar, bron, som leder öfver kanalens svarta vatten, är hvit, och fartygen i hamnen se fantastiska ut med sina tjocka bomullsmaster och riggen kristalliserad af rimfrost, hvilken gnistrar i millioner ljusprickar.

En högtidlig tystnad herskar på gatan, ingen människa synes till! Men i de gamla husen med de hvita spetsiga gaflarna äro alla fönster upplysta. I några af fönstren dämpas ljuset af gardiner, de fleste röda, genom andra ser jag ända in i rummen, ser här en familj