Sida:Maria - en bok om kärlek.djvu/70

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
72

samlad omkring kvällsbordet, där en ung dam vid pianot.

Jag sitter med handen mot min kind och låter tankerna fara på måfå, vet icke, hvad jag tänker på, men känner en längtan i mitt hjärta, hvilket bultar i orolig takt, bultar, så att jag hör pulsslagen uppe i tinningen.

Då börjar ett handklaver att spela. Musiken kommer från ett af fartygen. Jag urskiljer en mörk gestalt på ett hvitt däck, en gestalt, hvilken sittande böjer sig fram och rör armarna långsamt fram och tillbaka.

De första tonerna äro skärande falska, men så småningom går det bättre. Ett handklaver låter bra endast ute från vattnet, med hög luft och himmel omkring, med djup tystnad i naturen. Intet instrument tolkar då så trofast ett ensamt hjärtas enfaldiga suckan — efter det fjärran hemmet, efter fader och moder, efter en älskad flicka. Handklaveret skall skötas af ärliga, barkade näfvar. Det rymmer icke konstmessigare poesi än en