Sida:Maria - en bok om kärlek.djvu/72

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
74

den flicka, som jag håller af, och jag kommer fattig hem till henne. Jag är bland främmande människor, som icke bry sig om mig, och jag gråter för att den flicka, som jag håller af, är långt borta och kanske har tagit sig en annan vän, när jag svek henne.«

Nej, jag vill inte höra på den där dumma musiken. Hvad angår mig en sjöman och hans sorgesamma tankar? Han får gråta på sitt handklaver, så mycket han vill, bara jag slipper att sätta hans trantirada i ord. Jag känner ingen lust at sörja... Ännu har jag min börs och mitt hjärta i behåll, och kvinnorna taga icke mera därur, än hvad jag gifver dem själf.

Jag gick ut på torget, där flickorna svänga rundt kring en gammal stelbent staty som karusellhästar i elektrisk belysning. Jag valde den vackraste och tog henne med mig. Hon var hygglig och snäll, ifrig att vara mig till lags och tacksam att vara i ett snyggt varmt rum hos en herre, som tilltalade henne höfligt.