Sida:Maria - en bok om kärlek.djvu/71

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
73

sjömans bröst, hvilket höjes och sänkes af den enklaste smärta och glädje.

Musiken bäres darrande genom den tysta aftonen. Den klagar så öppenhjärtigt som ett barn. Hvar och en skall kunna förstå, hvad det är för nöd, som är på färde. Jag hör melodien som en sång med de enklaste ord:

»Jag sitter i ett främmande land, där man talar ett språk, som jag inte förstår! Jag har varit inne i den stora staden, bland många brådskande människor, som icke fråga efter mig. Där fins icke en plats, dit jag vet, att jag kunde gå och känna mig hemma. Då gick jag med de andra på krogen. Där var fullt med flickor, som logo mot mig och gärna ville fånga mig, därför att jag hade pängar i fickan och var stor och stark. De drucko med mig, och en af dem satte sig i mitt knä och kallade mig sin lilla vän. Och jag blef full och följde med henne, och hon tog mina pängar, men gaf mig ingen glädje. Det fins blott en vän i världen, som gör mig glad, och hon är många många mil borta. Jag svek