Sida:Maria - en bok om kärlek.djvu/88

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


XXXVI.

Min praktfulla Maria. Förlåt, att ett leende tränger sig fram, när jag tänker på, hur omåttlig din prakt var, hur stor din säkerhet som dam, ja, hur du icke ens själf var aldeles fri från att vara en smula imponerad af din egen höghet.

Jag ler nu, som jag ofta gjorde förut, när du trädde in med pomp och ståt, slog dig ned i min gamla länstol, med näsan i vädret begynte en spirituel konversation och beskyddande titulerade mig »min vän«.

Din vän njöt med andäktig min din förtjusande vigtighet ... till dess han plötsligen gjorde processen kort: tog, i trots af hennes