sade: Det är alls inte illa gjort. Och Eleseus fick en slant.
Sedan skrev Geissler en stund igen och sade: Det måste väl snart komma fler nybyggare till de här trakterna? — Då sade mannen, som var med honom: De ha redan börjat komma. — Vilka då? — Vi ha nu för det första Breidablik, som de kalla det, han Brede på Breidablik. — Jaså, den! fnyste Geissler föraktligt. — Och så är det också ett par andra, som ha köpt. — Bara de duger något till, sade Geissler. Och när han i detsamma fick se, att det var två små pojkar i rummet, drog han lille Sivert till sig och gav även honom en slant. En märkvärdig karl, den Geissler! Nu hade förresten hans ögon liksom börjat bli angripna. De voro alldeles rödkantade. Det kunde vara nattvak, men ibland kommer sådant också av starka drycker. Han gjorde dock icke intryck av att vara avsigkommen. Medan han pratade om ditt och datt, satt han visst hela tiden och tänkte på handlingen han hade framför sig, ty plötsligt grep han pennan och skrev en bit igen.
Nu tycktes han ha slutat.
Han vände sig till Isak: Ja, som sagt, någon rik man blir du inte på den här affären. Men det kan bli mer sedan. Vi ska skriva det så, att du kan få mer sedan. Men två hundra kan du få nu.
Isak förstod inte mycket av det hela, men två hundra daler var i alla fall återigen ett underverk och präktig betalning. Han skulle inte få det annat än på papperet, skulle inte få det kontant naturligtvis, men det fick nu så vara, Isak hade andra tankar i huvudet. Han frågade: I tror alltså, att hon får nåd? — Din hustru? Om det funnes telegraf här, svarade Geissler, så skulle jag fråga i Trondhjem, om hon inte redan är lösgiven. Isak hade hört talas om telegrafen, det var något märkvärdigt, en tråd på höga stolpar, något överjordiskt. Nu var det inte utan att han började tvivla på Geisslers stora ord, och han invände: Men om kungen säger nej? — Då svarade Geissler: I det fallet skickar jag in min tilläggsansö-
