kan, som kommer att innehålla allt, och då skall din hustru bli fri. Du behöver inte tvivla på det.
Sedan läste han upp vad han hade skrivit, köpekontrakt på fjället, två hundra daler i handpenning och sedan en rätt hög procent vid drift eller eventuell avyttring av kopparfyndigheten. Skriv under här! sade Geissler.
Isak skulle ha skrivit under ögonblickligen, men han var ingen skribent, han hade bara i hela sitt liv skurit bokstäver i trä. Men där stod den vedervärdiga Oline och såg på. Han fattade pennan, det lilla lätta spektakiet, vände rätta ändan nedåt och skrev — skrev sitt namn. Efteråt satte Geissler till något, förmodligen en förklaring, och hans följeslagare skrev under som vittne.
Nu var det färdigt.
Men ändå stod Oline orörlig, ja, det var egentligen nu hon blev som förstenad. Vad skulle ske?
Sätt fram maten, Oline! sade Isak och var kanske litet hög, nu sedan han skrivit på papper. Vad det nu kan vara för mat vi ha att bjuda främmande på, sade han till Geissler.
Här luktar gott kött och spad, sade Geissler. Se här, Isak, är nu pengarna! — Geissler tog fram plånboken, och den var diger och tjock, tog ut två sedelbuntar ur den, räknade igenom dem och lade fram dem: Räkna själv!
Tystnad. Stillhet.
Isak! ropade Geissler.
Jaha, svarade Isak och mumlade sedan överväldigad: Det är nu inte jag, som har begärt så mycket — efter allt som I har gjort för oss. — Det skall vara tio tior och tjugo femmor, sade Geissler kort. Jag hoppas du skall få mycket mer framdeles.
Nu kom Oline till sig själv igen. Undret hade skett. Hon satte fram maten.
Morgonen därpå var Geissler borta vid bäcken och såg på kvarnen. Allt var smått och mycket grovt timrat, ja, det var som en kvarn för underjordiska väsen, men stark och duglig att användas av människor. Isak förde sin
