så långt bort. Han kände mer än han hörde sig själv säga: Gud vare tack och lov! — Du kan ha henne här redan i morgon, om hon rest från Trondhjem i tid, sade handelsmannen. — Jaså, sade Isak. —
Han väntade till dagen därpå. Skjutsen, som förde posten från ångbåtens tilläggsplats, kom mycket riktigt, men Inger var inte med. — Då kommer hon inte förrän i nästa vecka, sade handelsmannen.
Det var nästan väl, att Isak fick så lång tid på sig, han hade så mycket att göra. Skulle han släppa allt och försumma sin jord? Han går hem och börjar köra ut gödseln. Det är snart gjort. Han stöter med spett i åkrarna och känner efter för var dag, hur tjälen går bort. Solen är stark, snön är borta, det grönskar överallt, även de större kreaturen äro utsläppta. En dag plöjer Isak, några dagar därefter sår han säd och sätter potatis. Huj, småpojkarna sätta potatis, så att det sjunger efter det! De ha små flinka händer och hinna långt före far.
Så tvättar Isak kärran vid bäcken och sätter på åksätet. Han säger till de små gossarna, att han skall göra en tur nedåt bygden. — Ja, men skall du inte gå? fråga de. — Nej, jag har fått för mig, att jag skall fara med häst och kärra i dag. — Kan inte vi få följa med? —
Ni ska vara små snälla pojkar och stanna hemma denna gången. Snart kommer mor, och då lär hon er så många saker. — Eleseus vill gärna lära sig något och frågar: När du skrev på papper, hur kändes det? — Det känns nästan inte, svarar far, det är alldeles som om man inte hade någonting i handen. — Vill han inte sätta i väg, liksom på isen? — Vilken? — Pennan, som du skriver med? — Åjo. Ja, ja, du måste nu lära dig att styra den.
Men lille Sivert hade en annan läggning och talade inte om pennan. Han ville upp i kärran, ville bara sitta i åksätet och smacka, fastän hästen inte var förspänd, och låtsade köra förfärligt fort. Det var hans förtjänst, att båda pojkarna fingo åka med far ett långt stycke nedåt vägen.
