handen, litet frusen, blek efter sjösjukan och resan. Isak bara stod och tittade. Till slut sade han: Ja, ja, det blev ju fint väder! — Jag såg dig mycket väl därborta, men jag ville inte tränga mig fram, sade Inger. Är du nere i byn i dag? frågade hon. — Ja. Hm. — Det står väl bra till med er allihop? — Ja, tack ska du ha som frågar. — Det här är hon Leopoldine, hon har stått sig mycket bättre än jag på resan. Det här är far din, nu får du hälsa på far din, Leopoldine. — Hm! Var allt vad Isak sade. Han kände sig så sällsam till mods, riktigt som främmande för dem. Inger sade: Om du får se en symaskin nere vid båten, så är det min. Och så har jag en kista. — Isak gav sig i väg, gav sig mer än gärna i väg. Han fick sjöfolket att visa honom kistan, men symaskinen måste Inger själv ned och ta reda på. Det var en fin låda av ovanlig form, med runt lock och ett handtag att bära i — en symaskin i denna trakt! Isak lassade kista och symaskin på ryggen och såg på sin familj: Jag springer upp som hastigast med det här och kommer igen efter henne, sade han. — Efter vem? frågade Inger och drog på munnen. Tror du inte stora flickan kan gå?
De vandrade uppför backen till hästen och kärran. Har du fått dig ny häst? sade Inger. Och har du fått kärra med säte? — Ja, det förstås. Vad var det jag skulle säga! Vill du inte äta litet? Jag har mat med mig. — Låt det vara, tills vi kommer in i skogen, svarade hon. Vad tror du, Leopoldine, kan du sitta själv i vagnen? — Far vill inte tillåta det: nej, hon kan falla ur och komma under hjulen. Sätt dig upp med henne och kör själv!
Så körde de, och Isak gick bakefter.
Han gick och såg på de båda, som sutto i kärran. Nu hade Inger kommit, främmande till kläder och utseende, fin, utan harmun, bara med ett rött ärr på överläppen. Hon väste inte längre, det var märkvärdigt, hon talade som andra människor. En grå och röd ylleschalett med fransar tog sig väl ut på hennes mörka hår. Hon vände
