sig om på kärran och sade: Det hade allt varit bra, om du haft med dig en fäll, det kan bli kallt frampå kvällen för flickan. — Hon skall få min tröja, sade Isak, och när vi kommer in i skogen, så har jag en fäll liggande där. — Jaså, har du en fäll i skogen? — Ja, jag ville inte ta den med mig ända fram, ifall du inte skulle komma i dag. — Jaså. Hur var det du sa: det står väl till med pojkarna också? — Ja. Tack ska du ha som frågar. — De är stora nu, kan jag förstå? — Ja, det felar inte. De ha just nu satt potatisen. — Å, sade modern leende och vaggade på huvudet, kan de redan sätta potatis! — Han Eleseus räcker mig hit, och han Sivert hit, sade Isak och märkte ut på sig.
Lilla Leopoldine började be om mat. Å, vilken liten näpen varelse, en nyckelpiga på en kärra! Hon talade sjungande med ett underligt språk från Trondhjem, far måste ibland få det översatt. Hon hade smågossarnas drag, de bruna ögonen och de ovala kinderna, som alla tre hade efter modern. Barnen bråddes på modern, och väl var det! Isak var litet blyg för sin lilla flicka, blyg för hennes små skor och långa, tunna ullstrumpor och korta kjolar. När hon hälsade på den främmande pappan, hade hon nigit och räckt honom sin lilla hand.
De kommo in i skogen och pustade. Alla åto, hästen fick foder, Leopoldine sprang omkring i ljungen med mat i handen. — Du har inte förändrat dig stort, sade Inger och såg på sin man. — Isak såg åt sidan och svarade: Jaså, tycker du det? Men du har blivit så schangtil! — Ha, ha, nej, jag är gammal nu, sade hon skämtsamt. — Det kunde inte märkas. Isak lyckades inte känna sig obesvärad, utan var fortfarande tillbakadragen, liksom skamsen. Hur gammal var hans hustru? Hon kunde inte vara under trettio år — det vill säga hon kunde inte vara mer, det var omöjligt. Och fastän Isak satt och åt mat, ryckte kan upp en ljungkvist och började tugga på den också. Vad — äter du ljung! utropade Inger skrattande. Isak kastade ljungkvisten, stack mat i munnen och gick bort och lyfte framdelen av hästen från mar-
