gade, om hon inte var trött att gå och hellre ville åka. — Nej, tack ska du ha, sade hon. Men jag förstår inte hur det är fatt: sedan jag blev av med sjösjukan, har jag gått och varit så hungrig hela tiden. — Vill du ha mat? — Ja. Om det inte sinkar oss för mycket. — Å, den Inger, hon var inte hungrig själv, men hon ville, att Isak skulle få mat igen, han hade ju förstört sin sista måltid med den där ljungkvisten.
Och som kvällen var varm och ljus och de ändå hade en lång mil att åka, började de äta igen.
Inger tog upp ett paket ur sin kista och sade: Jag har några småsaker med mig till pojkarna. Låt oss gå bort till de där buskarna. Där är sol! — De gingo bort till buskarna, och hon visade honom en mängd saker, vackra hängslen med spännen till småpojkarna, skrivböcker med förskrift, en blyertspenna till var, en fällkniv till var. Åt sig själv hade hon med sig en fin bok — här skall du få se, det står mitt namn i den, en andaktsbok. Hon hade fått den av direktören till ett minne. Isak beundrade varje sak med några stilla ord. Hon visade honom några små kragar, som voro Leopoldines, och hon gav Isak en svart halsduk, blank som siden. — Skall jag ha den? frågade han. — Ja, det skall du. — Isak tog den försiktigt och strök den med handen. Tycker du den är vacker? — Ja, visst är den vacker. Den här kunde jag ju resa världen runt med! — Men hans fingrar voro så skrovliga, de fastnade i det fina sidenet.
Nu hade inte Inger mer att visa, men när hon packade in igen, satt hon så att hon visade fram sina ben, sina rödrandiga strumpor. — Hm. Det är väl stadsstrumpor? frågade han. — Ja, det är stadsgarn, men jag har stickat dem själv. Det är långa strumpor, de räcker över knäet. Se här… En stund därefter hörde hon sig själv viska: Du — du är precis — som du var förr!
Litet senare åka de vidare, och Inger sitter i kärran och håller tömmarna. Jag har också med mig en påse kaffe, säger hon, men du kan inte få smaka det i kväll, för det
