är inte bränt. — Det skall du inte heller bry dig om, svarade han.
Om en timme har solen gått ned, och det blir svalt. Inger vill stiga av och gå. De stoppa båda fällen tätare om Leopoldine och dra på munnen åt att hon kan sova så länge. Sedan samspråka man och hustru igen på sin vandring. Det är roligt att höra Inger tala, ingen kan tala bättre än hon nu gör.
Ha vi inte fyra nötkreatur? frågar hon. — Ånej, vi ha nog fler, svarar han och känner sig stolt, vi ha nu åtta. — Åtta kreatur! — Ja, det är nu med tjuren. — Har du sålt smör? — Åja. Och ägg också. — Ha vi höns också? — Ja, det förstås. Och gris. — Inger blir då och då så förvånad, att hon måste stanna ett ögonblick: Ptro! och Isak är stolt och vill ännu mera slå henne med häpnad: Han Geissler, säger han, du vet han Geissler? Han var här för en tid sedan. — Jaha? — Han köpte ett kopparberg av mig. — Jaså. Vad är det, ett kopparberg? — Det är koppar. Den ligger uppe i fjället, på hela norra sidan om sjön. — Jaså. Ja, det var väl inte något du fick betalt för? — Jo, det må du tro. Han var inte den, som ville ha det för inte. — Vad fick du då? — Hm. Du vill nog inte tro mig, men jag fick två hundra daler. — Fick du? ropar Inger och stannar ett ögonblick igen. Ptro! — Ja, det fick jag. Och gården har jag betalt för länge sedan, sade Isak. — Ja, du är märkvärdig!
Det var i sanning roligt att göra Inger förvånad och göra henne till en rik kvinna, därför lade Isak till, att han ej heller stod i skuld varken till handelsmannen eller någon annan. Och han hade inte bara Geisslers två hundra avlagda utan mer än det, ett hundra sextio daler dessutom. Så att de kunde inte nog tacka Gud.
De talade mer om Geissler. Inger kunde ge upplysning om hur Geissler arbetat för hennes frigivning. Det hade nog inte gått så lätt för honom, han hade hållit på länge och varit hos direktören många gånger. Geissler hade också skrivit till själva statsråden eller vad det var för
