XII.
Nu är allt gott.
Isak sår sin havre, harvar ned den och låter välten gå över den. Lilla Leopoldine kommer och vill åka. Åka på en vält — hon är så liten och obekant med allt, hennes bröder veta bättre, det finns ju inget säte på fars vält.
Men far tycker det är roligt med lilla Leopoldine, som redan kommer och tyr sig till honom. Han talar med henne och ber henne gå försiktigt i åkern, så att hon inte får skorna fulla av jord. Och jag tror minsann du har blå klänning på dig i dag? Får jag se, jo visst är den blå! Och skärp på den och allting. Minns du den stora båten du kom med? Såg du maskinerna? Ja, nu får du springa hem till bröderna, så hittar de på något roligt.
Sedan Oline reste, har Inger inträtt i sitt gamla arbete i hus och ladugård. Hon överdriver kanske en smula sin renlighet och ordning för att visa, att hon vill ha det på ett annat sätt, och det var märkvärdigt att se den stora förändringen, till och med glasrutorna i fähuset blevo nu tvättade och båsen sopade.
Men detta var bara de första dagarna, den första veckan, sedan började hon slappa av. I själva verket var det ju inte nödvändigt att ha det så fint i fähuset, tiden kunde användas bättre. Inger hade fått lära sig så mycket i staden, och den lärdomen borde komma henne till godo. Hon tog åter till spinnrock och vävstol, och det var sanning, hon hade blivit ännu mera flink i sina fingrar, litet för flink. Huj, vad det gick, i synnerhet när Isak såg på; han förstod inte, att någon kunde lära sig att använda fingrarna så, de långa, vackra fingrarna på den stora handen. Men rätt som det var lämnade Inger det ena arbetet och övergick till det andra. Ja, hon hade
