fler saker att styra med nu än förr, och det var mera fart i henne, kanske var hon heller inte fullt så tålig av sig, litet oro hade fått insteg i hennes sinne.
Här hade hon nu blommorna, som hon fört med sig hem. Det var lökar och skott, små liv som krävde omtanke de också. Glasfönstret blev för litet, brädet för smalt att sätta blomkrukor på, hon hade heller inga krukor, och Isak måste göra små lådor till begoniorna, fuchsiorna och rosorna. Och dessutom var det inte nog med ett fönster. Vad var ett fönster till ett helt rum!
Men förresten, sade Inger, så har jag inte något pressjärn heller. Jag kunde ju ta ett strykjärn att pressa med, när jag syr klänningar och annat, men ingen kan sy riktig skräddarsöm utan någon sorts järn.
Isak lovade att låta smeden nere i bygden smida ett utmärkt bra pressjärn. Å, Isak ville göra allt, skulle skaffa allt som Inger ville ha, ty så mycket förstod han, att hon hade lärt sig mycket och hade blivit oöverträfflig. Även hennes tal hade blivit annorlunda, finare, mera vårdat. Aldrig ropade hon nu på honom med de gamla orden: Kom in och få dig mat! Nu sade hon: Var så god och kom in och spisa! Det hela hade blivit annorlunda. Förr i världen hade han på sin höjd svarat ett: Ja! och fortsatt med sitt arbete en god stund, innan han gick in. Nu svarade han: Tack! och gick strax. Förälskelse gör den kloke dum. Ibland svarade Isak: Tack, tack! Men visst hade allt blivit annorlunda, och började det inte att bli litet för fint? När Isak sade ”dynga” och talade på jordbrukets modersmål, sade Inger ”gödsel”, ”för barnens skull”.
Hon var noga med barnen och lärde dem allt möjligt, såg till att de gjorde framsteg. Lilla Leopoldine blev också hastigt duktig i virkning och pojkarna i skrivning och läsning. De skulle alltså inte komma oförberedda till skolan nere i bygden. I synnerhet hade nu Eleseus blivit mycket duktig, men lille Siverts kunskaper var det inte så mycket bevänt med, han var bara en upptågsmakare och en ostyring, han dristade till och med skruva
