som han sedan aldrig glömde: gumsen gick och betade på marken, plötsligt satte han upp huvudet och tuggade inte längre, stod bara och tittade. Sivert tittade ofrivilligt i samma riktning — nej, ingenting märkvärdigt syntes. Men då kände Sivert själv något märkvärdigt inom sig: Det är alldeles som han stod och tittade i Edens lustgård! tänkte han.
Så var det korna, som barnen rådde om var sina, stora, långsamma djur, så godmodiga och snälla, att de när som helst kunde hinnas upp och klappas av de små människobarnen. Det var grisen, vit och prydlig till sin person, när den fick god skötsel, lystrande till alla ljud, en komiker och en storätare, kittlig och skygg som en flicka. Och det var bocken — det fanns alltid en bock på Sellanrå; när den ena fick släppa till livet, intog en annan hans plats. Kan det finnas ett mer bockaktigt ansikte än en bocks! Just nu om dagarna hade bocken många getter att passa på, men ibland blev han utled på hela sitt sällskap och lade sig ned, grubblande och långskäggig, en riktig fader Abraham. Men rätt som det var kravlade han sig upp igen och sprang efter getterna. Han lämnade efter sig ett stråk av frän lukt, där han gick fram.
Det dagliga livet på gården gick sin gång. När en sällsynt vandrare, som skall över fjället, kommer vägen fram och frågar: Och här ha ni det bra? svarar Isak och svarar Inger: Ja, tack skall du ha som frågar.
Isak arbetar och arbetar, han rådför sig med almanackan för allt vad han tar sig för, ger akt på månskiftena, rättar sig efter oväderstecknen, knogar och arbetar. Han har fått till stånd så pass väg ner genom marken, att han kan komma till bygden med häst och kärra, men oftast bär han hellre bördor själv, och då bär han getost eller skinn och bark och näver och smör och ägg, alltsammans varor, som han säljer och för vilka han får andra varor i stället. Nej han kör inte ofta om sommaren, bland annat för att vägen från Breidablik och nedåt är så dålig. Han har bett Brede Olsen att han skall hjälpa till med vägen han också, och Brede har lovat det, men
