på mors symaskin och hade redan gjort märken i både stolar och bord med fällkniven som han fick. Nu hade han hotats med att bli fråntagen fällkniven.
För övrigt hade barnen alla gårdens djur, och Eleseus hade den röda och blå blyertspennan dessutom. Han använde den ganska försiktigt och lånade högst ogärna ut den till brodern, men på tid och längd kom det ju att finnas teckningar på alla väggar i alla fall, och pennan minskades oroväckande. Till slut såg sig Eleseus verkligen nödsakad att sätta Sivert på ranson och låna honom färgpennan till en teckning var söndag. Detta var nu inte efter Siverts egen önskan, men Eleseus var inte god att tas med. Det var inte precis för att Eleseus var starkare, men han hade längre armar och kunde svepa till bättre, när de blevo oense.
Men den Sivert! Då och då fann han ett ripbo i skogen, en gång talade han om ett råttbo och gjorde sig intressant, en annan gång om en röding i bäcken, som varit så stor som en människa. Men det var rena påhittet av honom, han drog sig inte för att göra svart till vitt, Sivert, men eljes var han en bra pojke. När kattan fick ungar, var det han som gick till henne med mjölk, för hon fräste för argt åt Eleseus, och Sivert tröttnade inte på att stå och se ned i denna oroliga låda, detta hem som myllrade av tassar.
Och hönsen sedan, som han dagligen iakttog, tuppen med sin hingstbringa och sin prakt, hönorna som gingo där och småskrockade och plockade sand eller plötsligt skreko helt upprörda efter värpningen.
Så var det också storgumsen. Lille Sivert hade blivit mycket beläst mot förr, men han kunde inte säga om gumsen: vilken vacker romersk näsa han har! det kunde han inte! Men han kunde det som bättre var: han kände gumsen sedan han var lamm och förstod honom och var ett med honom, betraktade honom som en släkting och en medbroder i skapelsen. En gång hade ett mystiskt ur-intryck genomflammat hans sinnen, det var en stund,
