Och sågen gick han också och tänkte på jämt, det var nog alldeles sant, ja, han hade redan på sista vinterföret kört hem det stora cirkelbladet och de behövliga metalldelarna, som handelsmannen hade skaffat honom från Trondhjem. Nu lågo dessa maskindelar i hans bod, insmorda med linolja för att inte rosta. Några av bjälkarna till själva stommen hade han också kört fram, han kunde börja att sätta upp huset när som helst, men han sköt upp det. Han förstod det inte — hade han börjat bli utsliten, bli för gammal? Det hade inte varit underligt i andras ögon, men för honom själv var det alldeles otroligt. Vad gick åt honom? Han hade inte dragit sig för arbete förr, men han måtte ha blivit annorlunda, sedan han byggde vattenkvarnen över en lika stor fors. Han kunde få hjälp från bygden, men han ville försöka ensam omigen, ta hop med det endera dagen, Inger fick gå honom till handa.
Han talade med Inger om det: Hm. Om du skulle kunna få tid en dag att hjälpa mig litet med sågen! — Inger funderade: Ja, när det passar sig så för mig. Jaså, du skall bygga såg? — Det är min tanke och mening, det. Jag har nu funderat ut, hur hon skall bli. — Är hon värre än vattenkvarnen? — Mycket värre, tio gånger värre, skröt han. Du förstår, att här skall alltsammans passa ihop på pricken, och cirkelsågen skall gå mitt inne i huset. — Bara du går i land med det, sade Inger i sin tanklöshet. — Isak tog sig nära av dessa ord och svarade: Det blir nu det vi få se. — Kan du inte få någon kunnig karl att hjälpa dig? frågade hon. — Nej. — Ja, då går du aldrig i land med det, sade hon och höll på sin mening.
Isak förde sakta sin hand upp till håret — det var som när en björn lyfter ramen. — Det var nu just det jag var rädd för, att jag inte skulle gå i land med det, sade han, därför ville jag få hjälp av dig, som förstår det, sade han. — Ja visst, där träffade ju björnens slag, men det blev inte någon seger ändå, Inger slog knyck på nacken, satte sig på tvären och nekade att hjälpa till med sågen. — Jaså, sade Isak. — Ja, skall jag kanske
