stå våt i bäcken och ta livet av mig? Och vem vill du få att sy på maskinen och sköta kreaturen och gå i hushållet och alltsammans? — Nänä, sade Isak.
Men det var ju bara de fyra hörnstolparna och de båda mittstolparna på bägge långväggarna han ville haft hjälp till, inte mera! Hade Inger blivit så konstig av sig under sitt långa stadsliv?
Saken var, att Inger hade förändrat sig mycket och inte längre tänkte så oavvänt på deras gemensamma bästa som på sig själv. Hon hade tagit till kardor och spinnrock och vävstol igen, men hon vevade mycket hellre på symaskinen, och när smeden hade smitt ett pressjärn åt henne, var hon fullt rustad att uppträda som fullärd sömmerska. Det var hennes yrke. Att börja med sydde hon ett par klänningar åt lilla Leopoldine. Isak tyckte de voro vackra och berömde dem kanske litet för mycket. Inger lät förstå, att det var ingenting emot vad hon kunde. — Men de är för korta, sade Isak. — Vi hade dem sådana i sta'n, svarade Inger, så det förstår du dig inte på. — Isak hade alltså gått för långt och ställde därför i utsikt något slags tyg åt henne själv, åt Inger själv. — Ett kapptyg? frågade Inger. — Ja, eller vad du vill. — Inger samtyckte till att få ett kapptyg och beskrev hurudant det skulle vara.
Men när hon hade sytt kappan, måste hon ha någon att visa den för, och hon följde därför med gossarna ned till bygden, när de skulle in i skolan. Och denna resa skedde inte alldeles förgäves. Den efterlämnade spår.
Först kommo de förbi Breidablik, och hustrun på Breidablik och hennes barn kommo ut och tittade på de resande. Där satt Inger och bägge smågossarna och åkte som herrskapsfolk, och gossarna skulle i skola, och Inger, hon satt i kappa. Hustrun på Breidablik kände ett styng i sitt hjärta vid denna syn; kappan kunde hon undvara, hon var gudskelov inte narraktig, men hon hade själv barn, stora flickan Barbro, Helge, den näst äldste, och Katrine, alla i skolåldern. Naturligtvis hade de båda
