ett nytt plagg, och nu ville de att Inger skulle säga dem, hur det brukades ute i världen och kanske klippa till tyget. Inger levde upp vid dessa besök. Hon var snäll och hjälpsam och därtill skicklig i sitt fack, så att hon kunde klippa till utan mönster. Ibland sydde hon också långa sömmar för ingenting och gav de unga flickorna tyget tillbaka med de skämtsamma orden: Seså, nu kan du sy i knapparna själv. Längre fram på hösten fick Inger bud att komma ned till byn och sy åt storfolket. Det kunde hon inte, hon hade folk och kreatur och göromål i hemmet och hade ingen piga. Vad hade hon inte? Piga!
Hon sade till Isak: Om jag hade någon hjälp, så kunde jag sy mera. — Det förstod inte Isak. Hjälp? — Ja, hjälp i huset — en piga. — Då gick det väl runt för Isak, ty han log litet i sitt röda skägg och tog det som ett skämt: Ja, vi borde ju ha piga, sade han. — Det ha alla husmödrar i staden, sade Inger. — Jaså, sade Isak.
Han var kanske inte vidare blid eller glad, inte just upplagd, ty nu hade han börjat sätta upp sågverket, och det hade inte gått fort. Han kunde inte hålla stolpen med ena handen, vattenpasset med den andra och sam- tidigt fästa bindbjälkarna. Men nu sedan pojkarna kommit hem från skolan igen, gick det bättre, de välsignade små pojkarna voro till stor nytta, i synnerhet var Sivert märkvärdigt duktig till att slå i spik, men Eleseus var bäst i att sköta lodet. Efter en veckas tid hade Isak och pojkarna verkligen fått stolparna resta och fäst dem stadigt med tjocka bindbjälkar. Ett stort arbete var gjort.
Det gick — alltsammans gick. Men Isak började vara trött om kvällarna, vad det nu kom sig av. Det var inte bara att bygga såg och därmed punkt. Allt annat skulle också göras. Höet var inne, men säden stod och matade sig, nu skulle den snart skäras och bindas, potatisen skulle också snart tagas upp. Men Isak hade utmärkt hjälp av pojkarna. Han tackade dem inte, det brukades inte bland folk som han och hans, men han var mycket belåten med
