Hoppa till innehållet

Sida:Markens gröda 1923.djvu/121

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

dem. Någon enstaka gång satte de sig ett ögonblick mitt under arbetet och språkade med varandra. Far kunde då nästan på allvar rådgöra med sina små söner om vad de skulle göra först och vad de skulle göra sist. Det var pojkarnas stoltaste stunder, och de lärde att tänka sig väl för, innan de talade, för att inte få orätt. Det vore nu för galet, om vi inte skulle få sågen under tak till höstvätan kommer, sade fadern.

Bara Inger hade varit som förr i världen, men Inger var nog tyvärr inte så stark till hälsan som förr, vilket ju var att vänta efter den långa fängelsetiden. Att hennes sinnelag hade förändrats var en sak för sig. Hon hade blivit så föga omtänksam likaså mera ytlig och lättsinnig. Hon sade om barnet hon tagit livet av: Jag var ett nöt; vi kunde ha fått hennes sydd i munnen, så hade jag inte behövt strypa henne! — Och aldrig gick hon till en liten grav borta i skogen, där hon en gång klappat till jorden med händerna och satt ned ett kors.

Men Inger var inte utan hjärta, hon fortfor att sköta väl om sina andra barn, bytte rent på dem, sydde åt dem, kunde sitta uppe till långt fram på natten för att laga åt dem. Det var hennes dröm, att de skulle bli något stort.

Så blev säden uppsatt, potatisen upptagen. Sedan kom vintern. Nåja, sågen kom inte under tak den hösten, men det kunde ju inte hjälpas, det gällde ju inte livet. Till sommaren blev det väl tid och råd.