Sida:Markens gröda 1923.djvu/123

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

var han i grund och botten glad över sitt beslut, men på samma gång förfärades han över de utgifter förälskelse kunde leda till.

Det var en god snövinter, och då det fram på nyåret blev gott före, började folk från bygden att köra telegrafstolpar uppåt myrarna och lassa av dem på vissa mellanrum. De körde med många hästar och foro förbi Breidablik, förbi Sellanrå gård, sedan mötte andra hästar med stolpar från andra sidan fjället, och det fanns snart till hela linjen.

Så gick livet dag efter dag utan stora händelser. Vad skulle hända? Om våren började arbetet med att sätta upp telegrafstolpar. Brede Olsen var också med, ehuru han hade vårbruket att sköta på sin gård. Att han har tid! tänkte Isak väl igen.

Isak sjäv hade knappt så mycket ledigt, att han kunde hinna äta och sova, det gällde att få jordbruket gjort i rätt tid, hans ägor hade nu blivit ganska stora.

Men sedan, mellan jordbruksarbetena, fick han sågen under tak och kunde börja sätta in maskineriet. Det var ingen över sig fin träbyggnad han åstadkommit, men den var jättestark och stod där och gjorde nytta. Sågen gick, sågen skar. Isak hade använt sina ögon, när han var på sågen nere i byn, och tagit efter den. Det var ett mycket, mycket litet sågverk han uppfört, men han var nöjd med det, han högg in årtal ovanför dörren och högg in sitt bomärke.

Och i sommar hände i alla fall något mer än det vanliga på Sellanrå.

Telegrafarbetarna hade nu kommit så högt upp i vildmarken, att de främsta lagen kommo fram till gården en kväll och bådo om husrum. De fingo ligga på logen. Efter hand som dagarna gingo, kommo de andra lagen efter. De fingo alla tak över huvudet på Sellanrå, arbetet skred förbi gården, men folket fortfor att komma tillbaka till logen och ligga där. En lördagskväll kom ingenjören och skulle hålla avlöning.