När Eleseus såg ingenjören, fick han hjärtklappning och smög sig ut genom dörren för att inte bli tillspord om den röda och blå blyertspennan. Det var en svår stund, och inte kom Sivert ut, så att han kunde få litet stöd! Eleseus gled som en blek vålnad förbi husknutarna. Slutligen fick han fatt i modern och skickade bud på Sivert. Det var inte annan råd.
Sivert tog saken lättare, han hade heller inte så stor skuld att bära på. Bröderna gingo långt avsides, och Eleseus sade: Om du ändå ville ta det på dig! — Jag? sade Sivert. — För du är så mycket mindre. Han skulle inte göra dig något. — Sivert funderade och såg, att brodern var i nöd. Det smickrade honom också, att brodern behövde honom. — Jag kunde kanske ge dig ett handtag, sade han snusförnuftigt. — Gör det, är du snäll, utbrast Eleseus och gav helt enkelt sin bror den stump som var kvar av pennan. Du får den, sade han.
De skulle gå in igen tillsammans, men Eleseus hade något att göra vid sågen, sade han, eller rättare sagt vid kvarnen, sade han, något han måste se till, det tog nog sin tid, han blev nog inte färdig på en god stund. Sivert gick in ensam.
Där satt ingenjören och betalade ut arbetslöner med sedlar och silverpengar, och när han hade slutat, fick han mjölk att dricka ur mugg och glas hos Inger, och han var tacksam för det. Sedan talade han med lilla Leopoldine, och när han såg teckningarna på väggarna, frågade han strax, vem som var mästare för dem. Är det du? frågade han Sivert. Ingenjören skulle väl göra sig till litet av tacksamhet för gästfriheten. Han gladde modern genom att berömma teckningarna. Inger å sin sida gav tillfredsställande förklaring: båda hennes pojkar hade hjälpts åt med teckningarna, de hade inte haft papper, förrän hon kom hem och fick ordna med det, därför hade de klottrat ned väggarna. Och hon hade inte hjärta att tvätta bort det. — Låt det stå, sade ingenjören. Papper? sade han och lade fram en mängd stora ark: Se här, rita nu på, tills jag kommer igen nästa gång! Hur
