Och det var på sätt och vis riktigt, morbror Sivert hade yttrat, att lille Sivert skulle få ärva honom. Morbror Sivert hade blivit förargad, när han hört hur präktigt Eleseus hade det i staden, och han hade nickat och sagt, att den pojken, som hette efter honom — efter morbror Sivert — inte skulle ha det för knalt! Men vad ägde egentligen morbror Sivert! Ägde han utom sin vanskötta gård och sitt fiskeri även den stora förmögenhet folk i allmänhet trodde, att han ägde? Ingen visste det. Och därtill kom, att morbror Sivert var en egensinnig man, han ville, att lille Sivert skulle komma och vara hos honom. Det var en hederssak för morbror Sivert: Han ville ta till sig lille Sivert, liksom ingenjören hade tagit till sig Eleseus. Men hur skulle lille Sivert kunna komma hemifrån? Det var omöjligt. Han var faderns enda hjälp. Dessutom hade inte gossen någon större lust att vara hos morbrodern, hos den mycket omtalade häradsskrivaren. Han hade prövat på det en gång, men hade vänt hem igen. Han blev konfirmerad, sköt upp i höjden och växte, fick fint dun på kinderna och grova händer med valkar i. Han arbetade som en hel karl.
Isak kunde väl aldrig ha fått upp den nya logen utan Siverts hjälp, men nu stod den där med körbro och luftgluggar och allt, stor som själva prästgårdslogen. Naturligtvis var det bara ett korsvirkeshus med brädbeklädnad, men särskilt stadigt byggt med järnbeslag i knutarna och klätt med entumsbräder, sågade på eget sågverk. Här hade lille Sivert drivit in mer än en spik och lyft på de tunga stockarna i byggnadsstommen, så att han nästan kunnat segna ned. Sivert trivdes tillsammans med fadern och arbetade oförtrutet vid hans sida; han hade samma gry i sig som sin far. Och ännu hade han inte blivit finare och mera bortskämd än att han gick upp i liden och gned sig med litet renfana, när han skulle ha god lukt på sig till kyrkan. Då började verkligen lilla Leopoldine få större behov, såsom var att vänta, efter hon var flicka och enda dottern. Nu i sommar hade hon
