inte kunnat äta kvällsgröten utan med sirap på, nej, hon kunde inte med den. Och hon var heller inte något vidare till att arbeta.
Inger hade inte uppgivit tanken på en piga. Var vår hade hon talat om det, och var vår var Isak omedgörlig. Hur mycket mer skulle hon inte ha hunnit klippa till och sy och väva och brodera, om hon bara hade haft tid! Och Isak var i själva verket inte så omedgörlig längre som förr, men han knorrade i alla fall. Första gången hade han hasplat ur sig en bra lång ramsa, inte av rätt och billighet, inte heller av högfärd, men tyvärr av svaghet, av raseri. Men nu var det som om han gav litet med sig och skämdes.
— Skall jag ha hjälp i mitt hus, så är det nu, sade Inger. För sedan blir Leopoldine större och kan göra ett och annat. — Hjälp? frågade Isak. Vad skall du ha hjälp till? — Vad jag skall ha hjälp till? Har du inte själv hjälp? Än han Sivert då?
Vad skulle Isak svara till ett sådant oförstånd? Därför svarade han: Ja, ja, när du får piga, kommer väl ni två att plöja och slå och bärga in säden, så kan Sivert och jag fara vår väg.
Inte vet jag, hur det blir med det, svarade Inger, men nu kunde jag få Barbro, hon har skrivit hem om det. — Vad för en Barbro? frågade Isak. Han Bredes Barbro? — Ja. Hon är i Bergen. — Jag vill inte se han Bredes Barbro här, sade han. Vem du nu annars kan få, tillade han.
Han förkastade alltså inte envar annan.
Se, Barbro på Breidablik hade inte Isaks förtroende. Hon var ostadig och ytlig som fadern — kanske också som modern — var flyktig och utan uthållighet. Hon hade inte stannat länge hos länsmans. Bara ett år. När hon gått och läst, kom hon till handelsmannens och var också där ett år. Här blev hon väckt och religiös, och när det kom frälsningsarmé till byn, gick hon in i den och fick rött på ärmen och gitarr i händerna. I denna mundering reste hon till Bergen med handelsmannens sku-
