att månen lyste så vackert på det. Han hade inte själv något kvinnfolk och hade svårt att få sommarhjälp till sitt avlägsna ställe, men hans tillvägagångssätt var just det rätta. Eller skulle han liksom Brede först ha byggt hus och sedan kommit med familj och många barn ut i ödemarken, utan att ha jord eller husdjur att leva av? Vad förstod Brede Olsen av att torrlägga myr och bryta mark!
Han förstod bara att fjanta bort tiden med dagdriveri, Brede Olsen. For han inte förbi Sellanrå en dag och skulle uppåt fjället enkom för att leta efter dyrbara metaller! På kvällen kom han tillbaka och hade inte funnit något bestämt, sade han. Bara några tecken, sade han och nickade. Han skulle snart göra om den där turen igen, tänkte också undersöka fjällen åt svenska sidan till.
Och mycket riktigt, Brede kom igen. Han hade väl fått smak för det, han skyllde på telegrafen, att han måste ge sig av uppåt fjällen. Under tiden ställde hustrun och barnen med jorden därhemma eller läto allt ligga nere. Isak blev utled på hans besök och gick ut ur stugan, när han kom, men Inger och Brede pratade förtroligt med varandra. Vad kunde de ha att prata om? Brede var ofta nere i byn och visste alltid något nytt om storfolket där, Inger å sin sida hade sin beryktade resa till Trondhjem och sin vistelse där att berätta om. Hon hade blivit så pratsam de åren hon varit borta, hon gav sig i språk med vem som helst. Nej, hon var inte samma enkla och rättframma Inger som förr.
Det fortfor att komma hustrur och flickor till Sellanrå för att få kläder tillklippta eller en lång maskinsöm sydd i en handvändning, och Inger underhöll dem förträffligt. Oline kom också igen, hon kunde väl inte bärga sig, utan kom både vår och höst, slät, oljig och falsk. — Jag skulle bara se, hur ni lever och strävar, sade hon var gång. Och jag längtar så efter småpojkarna, sade hon, jag fick sådant tycke för dem, och de va’ ju också riktiga Guds änglar. Ja, ja, de ä ju stora karlarna nu, men det är så
