underligt med det, jag glömmer inte, när de var små och jag hade dem i min vård. Och ni bygger och bygger, så här blir en hel by! Ska ni ha klocka också att ringa med på det nya ladtaket, alldeles som i prästgården?
En gång när Oline kom, var en annan kvinna med henne, och dessa båda och Inger hade nu en trevlig dag tillsammans. Ju fler Inger hade sittande omkring sig, dess bättre klippte och sydde hon och gjorde sig till och svängde med saxen eller pressjärnet. Det påminde henne om tiden på anstalten, där de voro så många. Inger stack inte under stolen med varifrån hon hade sin konst och sitt vetande, det var från Trondhjem. Det var, som om hon inte varit i fängelse på vanligt sätt, utan i lära, skräddarlära, vävskola, färgarelära, skrivlära, allt hade hon från Trondhjem. Hon talade om anstalten med riktig hemkänsla. Det var så mycket folk där. Där funnos direktörer och uppsyningsmän och vaktare. När hon kom hem, hade det blivit så tomt, det hade rent av kostat på henne att draga sig helt tillbaka från sällskapslivet, som hon blivit van vid. Hon gick till och med och låtsade vara förkyld, för hon var ovan vid att vara ute i rå luft, ja, flera år sedan hon kom hem stod hon inte ut med att vara ute i väder och vind. Det var utearbetet hon egentligen borde haft en piga till. Ja, min tid och dag, sade Oline, skulle inte du ha piga, som har råd och som har din lärdom och har ditt stora hushåll!
Det var mycket behagligt att bli förstådd, och Inger motsade henne inte. Hon sydde, så att det dånade om det, och ringen på hennes hand blänkte.
Nu ser du, sade Oline till den andra kvinnan, är det inte sant som jag sa’, att hon Inger har fått guldring? — Vill ni se den? frågade Inger och tog av den. Oline grep den, hon tycktes inte vara riktigt säker; hon undersökte ringen som en apa undersöker en nöt, såg på stämpeln: Ja, det är som jag säger, att hon Inger, hon ä rik och förmögen, hon! — Den andra kvinnan tog ringen helt vördnadsfullt och log ödmjukt. — Du kan få ha den
