Hoppa till innehållet

Sida:Markens gröda 1923.djvu/139

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

en stund, sade Inger, sätt bara på den, den går inte sönder!

Och Inger var snäll och godhjärtad. Hon berättade om domkyrkan i Trondhjem och började: Ni ha väl inte sett domkyrkan i Trondhjem? Nej, ni ha inte varit där! Det var som hennes egen domkyrka. Hon försvarade den, skröt med den, uppgav höjd och längd, det var något otroligt. Sju präster stodo samtidigt och predikade i den och kunde ändå inte höra varandra. Då ha ni väl inte heller sett Sankt Olavs brunn? Den ligger inne i domkyrkan på den ena sidan, och den brunnen han är bottenlös. När som vi gick dit, så hade vi med oss en liten sten var och släppte ned, men den kom aldrig till botten. — Den kom aldrig till botten! viskade kvinnorna och vaggade på huvudena. — Men dessutom så finns det tusen andra saker i domkyrkan! utbrast Inger hänryckt. Där är till exempel silverskrinet. Det är Sankt Olav den heliges skrin, som han hade. Men marmorkyrkan, som var en liten kyrka av idel marmor, den tog danskarna ifrån oss under ofreden…

Kvinnorna skulle gå. Oline tog Inger avsides, fick henne med sig in i visthusboden, där hon visste att alla ostarna lågo, och stängde dörren. — Vad vill du mig? frågade Inger. — Oline viskade. Han Os-Anders törs inte komma hit mer. Jag har sagt det till honom. — Jaså, sade Inger. — Jag har sagt, att han skulle bara våga, efter det han gjorde dig! — Ja, ja, sade Inger. Men han har varit här flera gånger sedan, och förresten kan han gärna komma, jag är inte rädd för honom! — Nej, sade Oline, men jag vet vad jag vet, och är det så att du vill, så skall jag anmäla honom. — Jaså, sade Inger. Nej, det skall du inte bry dig om!

Men det var henne inte emot, att Oline stod på hennes sida. Det kostade en liten getost, men Oline tackade, så det var inte måttligt, för den: Det är som jag säger och alltid har sagt: hon Inger är inte snål av sig; när hon ger, då brukar hon bägge händerna! Nej, du är inte rädd för Os-Anders, men jag har nu förbjudit honom att kom-