i skogen. Vad går han och söker? Mark? Jord? Han är kanske en utvandrare från bygderna. Han har ögonen med sig och spejar. Ibland stiger han upp på en ås och tittar sig omkring. Nu sjunker solen åter.
Han går på västra sidan av en dalgång med blandad skog. Här finns det också lövskog och ängsmark, likadant timme efter timme. Det skymmer på, men han hör ett litet sorl av en bäck, och detta lilla sorl upplivar honom som något levande. Då han kommer upp på höjden, ser han dalen i halvmörker nedanför sig och himlen ända långt bort i söder. Han lägger sig.
På morgonen står han framför ett landskap av skog och betesmark. Han stiger nedåt. Här är en grön lid. Han ser en skymt av bäcken långt nere och en hare, som sätter över den i ett språng. Mannen nickar, som om det just passar honom, att bäcken inte är bredare än ett skutt. En ruvande ripa flyger plötsligt upp vid hans fötter och väser vilt emot honom, och mannen nickar åter; att det här på platsen finns fyrfotadjur och fåglar, det passar honom också bra! Han går genom blåbärsris och lingonris, genom fält av sjuuddiga skogsstjärnor och låga ormbunkar. När han stannar här och där och gräver med ett spett i marken, finner han här god mylla och där myrmark, gödslad av flera tusen års multnade löv och kvistar. Mannen nickar, att här slår han sig ned, ja, det gör han, han slår sig ned här. I två dagar fortfar han att ströva omkring i trakten, men om kvällarna vänder han tillbaka till liden. Han sover om nätterna på en bädd i det fria. Han har blivit så hemmastadd här, att han redan har rett sig ett sovläger under en bergklint.
Det svåraste hade varit att finna stället, detta ställe som var ingens, bara hans. Nu fylldes dagarna av arbete. Han började genast skala näver i skogarna längre bort, nu medan saven ännu var i träden. Han lade nävern i press och torkade den. När han fick en stor packe, bar han den de många milen tillbaka till bygden och sålde den till husbyggen. Och hem till liden bar han åter nya säckar med matvaror och verktyg, mjöl, fläsk, en gryta, en spade.
