Han gick stigen fram och tillbaka och bar och bar. Han var som född till bärare, var som en skogarnas lastpråm, och det var som om han älskade sitt kall att gå mycket och bära mycket, och att icke ha en börda på ryggen tyckte han var en lättjefull tillvaro och ingenting för honom. Han kom en dag med sin tunga börda och dessutom ledande två getter och en ungbock i band. Han var glad åt sina getter, som om de varit kor, och han var snäll emot dem. Den första främmande människa, som kom förbi, en vandrande lapp, såg getterna och förstod, att han kommit till en man, som slagit sig ned här. Han sade:
Tänker du bo här på allvar? — Ja, svarade mannen. — Vad heter du? — Isak. Du vet väl inte något kvinnfolk till hjälp åt mig? — Nej. Men jag skall låta dem veta det, där jag drar fram. — Gör det! Säg, att jag har djur och ingen att sköta dem.
Isak alltså, det skulle lappen också säga. Mannen i vildmarken var ingen rymling, han sade sitt namn. Han en rymling? Då hade han ju blivit funnen nu. Han var bara en oförtruten arbetare. Han slog vinterfoder till sina getter, började att röja mark, att bryta åker, att bära bort sten, lägga upp gärdesgårdar av sten. På hösten fick han upp en sorts stuga, en koja av torv. Den var tät och varm, det knakade inte i den i storm, den kunde inte brinna upp. Han kunde gå in i detta hem och stänga dörren om sig och vara där, han kunde stå utanför på trapphällen och äga hela stugan, om någon gick förbi. Kojan var delad i två rum, i det ena bodde han själv, i det andra djuren. Längst in under bergklinten hade han rett sin hölada. Allting hade han.
Ett par nya lappar komma vägen fram, far och son. De stå och vila på sina långa stavar med bägge händerna och se på kojan och röjningen och höra getskällorna uppe i liden.
Ja, god dag, säga de. Här har kommit duktigt folk till trakten! — Lapparna söka alltid ställa sig in.
Ni vet väl inte något kvinnfolk, som jag kunde få till hjälp? svarar Isak. Ty han har bara denna enda tanke i
