XV.
Det blev på det hela taget en märklig kväll, en vändpunkt. Inger, som länge lupit vid sidan av spåret, hade genom att helt enkelt bli lyft upp från golvet kommit på sin plats igen. Ingen av dem talade om händelsen. Isak hade sedan blygts över sig själv, över denna daler, som inte var några stora pengar och som han ändå hade måst ut med, för att han unnade Eleseus den. Och dessutom: var inte dalern lika mycket Ingers som hans? Det kom en tid, då det blev Isak, som var den ödmjuke.
Det kom många sorters tider. Inger hade alltså återigen bytt om livssyn, hon ändrade sig åter, hon övergav den ena efter den andra av sina fina fasoner och blev än en gång en allvarlig och huslig hustru på ett nybygge. Att en mans nävar kunde uträtta så stora ting! Men så var det i alla fall. Det var en stark och duktig kvinna, som fördärvats av långt uppehåll i konstig luft — hon stötte mot en man, som stod alltför stadigt på sina ben. Han hade inte ett ögonblick lämnat sin naturliga plats på jorden, sin gård och grund. Han kunde inte rubbas.
Det kom många sorters tider. Nästa år kom torkan igen, och den förstörde småningom grödan och tärde på människornas mod. Säden stod och förbrändes, potatisen — den märkvärdiga potatisen — förbrändes inte, utan blommade, bara blommade. Ängarna började bli grå, men potatisen blommade. En högre makt styrde allt, men ängarna började bli grå.
Så kom Geissler en dag, förre länsman Geissler, äntligen kom han igen. Det var riktigt märkvärdigt, att han inte var död, utan dök upp igen. Vad kom han för?
Geissler hade inte stora affärer och fjällhandel och
