köpebrev att fara fram med denna gång, utan var tvärtom ganska tarvligt klädd, hår och skägg hade grånat och ögonen voro rödkantade. Han hade ingen att bära åt sig längre, han hade sina papper i fickan och ägde inte ens en väska.
God dag, sade Geissler.
God dag, svarade Isak och svarade Inger. Är sådant främmande ute och går?
Geissler nickade.
Och tack för sist i Trondhjem, sade Inger särskilt.
Och härtill nickade även Isak och sade: Ja, tack för sist från oss bägge!
Men Geissler hade den vanan, att han inte blev bara hjärta och sentimentalitet. Han sade: Jag skall på en tur över fjället till Sverige.
Ehuru gårdens folk voro bedrövade över torkan, blevo de upplivade av Geisslers besök och trakterade honom rikligt. Det var en stor glädje för dem att få ta emot honom hjärtligt, han hade gjort dem så mycket gott.
Geissler själv var inte nedstämd. Han började strax prata, se ut över ägorna och nicka. Han var alltjämt rakryggad och såg ut som om han hade flera hundra daler på sig. Och det blev alltid sådan luft i luckan, när han kom. Inte så att han hojtade och skrek, men hans samtal var livligt.
Ett härligt ställe detta Sellanrå! sade han. Och nu dra sig allt fler och fler uppåt obygden efter dig, Isak, jag räknade till fem nybyggen. Är det fler?
Sju allt som allt, två syns inte från vägen.
Sju gårdar. Låt oss säga femtio människor. Här blir till slut en tät bygd. Ha ni inte redan skoldistrikt och skolhus?
Joo.
Jag har hört sägas det. Skolhus på Bredes gård, för att den ligger mer i mitten. Tänk att Brede har blivit nybyggare! sade han och gjorde en grimas. Jag har hört talas om dig, Isak, du är pampen här uppe. Det gläder mig. Du har fått sågverk också?
