Men dagen efter låg Geissler länge i sängen och var trött. Verksamhetslusten var försvunnen. Han orkade inte titta på båten i fjällsjön, och det var väl bara för skams skull han var borta och tittade på sågen. Inte ens för vattenledningen hade han samma varma intresse. När han såg, att varken åker eller äng blivit gröna under natten, förlorade han modet. Han tänkte inte på att vattnet rann och rann och spred sig vidare och vidare nedåt markerna. Han höll sin värdighet någorlunda uppe genom att säga: Det kan väl hända, att du inte ser någon skillnad förrän i morgon. Men tappa inte modet!
Fram på dagen kom Brede Olsen spankulerande. Han hade stenprov, som han ville visa Geissler: Det är rent av märkvärdigt, det här, efter vad jag kan förstå! sade Brede. — Geissler ville inte se hans stenar: Är det på det viset du idkar jordbruk i ödemarken, att du ränner omkring efter rikedomar? frågade han hånfullt. — Brede brydde sig väl inte längre om att ta emot tillrättavisningar av sin förre länsman. Han gav honom svar på tal, började dua honom och sade: Jag frågar inte efter vad du säger. — Du bara far och fjantar med lapprisaker, sade Geissler. — Nå, än du då, svarade Brede, vad annat har du farit med i all din tid? Du har ju ett fjäll här uppe som inte är någon nytta till, det bara ligger här. Hä, hä! Jo, du är just den rätte! — Gå din väg, sade Geissler. — Och Brede stannade heller inte länge, utan tog sin lilla påse på axeln och gick, utan farväl, tillbaka hem till sitt.
Geissler satte sig att bläddra i några papper och fundera på dem. Det var som om han hade fått blodad tand och ville se, hur det förhöll sig med kopparberget, med kontraktet, analysen: det var ju nästan ren koppar, kopparlasur, han borde göra något och inte åter sjunka ihop.
Jag har egentligen kommit för att ordna med det hela, sade han till Isak. Jag funderar på att rätt snart sätta i gång här uppe i fjället med mycket folk och stor drift.
