kvinnfolk men ändå redde sig själv, han kom också. Han var glad i hågen i dag och berättade, att han hade fått löfte om en flicka till sommarhjälp, så var det slut med det bekymret! Han nämnde inte flickans namn, och Isak frågade inte om det, men det var Barbro på Breidablick han hade fått löfte om, det skulle bara kosta ett telegram till Bergen. Nåja, Axel lade ju ut pengarna till detta telegram, fast han visst var en mycket sparsam man och rent av litet girig.
Det var bevattningsanläggningen, som hade lockat Axel dit upp i dag. Han såg på den mycket noga och var livligt intresserad. Han hade inte en så stor bäck på sina ägor, men han hade ett litet vattendrag. Inte heller hade han bräder till rännor, men han skulle gräva dike hela vägen, det skulle nog gå. Det såg förresten inte så illa ut på hans sidlänta mark, men skulle torkan hålla i sig, måste han börja vattna, han också. — När han sett vad han ville, sade han farväl. Han blev ombedd att gå in, men hade inte tid, han skulle börja gräva diken redan i kväll. Så gick han.
Det var något annat än Brede.
Nu hade Brede spritt ut det ryktet nedåt myrarna, att det hade blivit vattenledning och underverk på Sellanrå! Det är inte bra att ligga i för mycket med jorden, hade han sagt; han Isak har nu dikat så länge, att han måste börja vattna!
Isak var tålmodig, men han önskade ofta, att han kunde bli kvitt denne man, denne pratmakare, på Sellanrå. Brede skyllde på telegrafen; så länge han hade sin befattning som uppsyningsman, måste han ju hålla linjen i ordning. Men telegrafen hade ju redan flera gånger måst varna honom för hans försumlighet och hade återigen erbjudit Isak befattningen. Nej, det var inte telegrafen Brede var upptagen av, det var malmen uppe i fjället, det hade blivit en sjukdom, en fix idé hos honom.
Det hände nu också ofta, att han kom inom på Sellanrå och menade, att han funnit skatten. Han nickade och sade: Jag säger inte mera, men jag har funnit något märk-
