en annan fjärdingsman och doktorn en annan skjutsbonde. Han hade sprungit bort från människorna, som behövde honom. Nu då han inte längre var till hands, redde man sig utan honom. Men en sådan fjärdingsmän och en sådan skjuts! Egentligen borde han — Brede — hämtas tillbaka till bygden med häst och vagn!
Men så var det nu Barbro. Och varför hade han intresserat sig för att få henne till Sellanrå! Jo, det var efter överläggning med sin hustru. Om allt gick rätt till, skulle det ha varit framtid för flickan, kanske litet framtid för hela familjen Brede. Att sköta hushållet åt två kontorister i Bergen var nog bra, men Gud vet vad hon hade för det i längden. Barbro var ju vacker och märkvärdigt ”för sig”, hon hade kanske mer utsikt att ta sig fram här hemma. Det var två pojkar på Sellanrå.
Men när Brede märkte, att denna plan skulle komma att stranda, tänkte han ut en annan. I själva verket var det inte något att stå efter att bli släkt med Inger, en person som varit straffad, det fanns andra pojkar än Sellanråpojkarna, man hade ju t. ex. Axel Ström. Han ägde gård och grund, det var en man som gned och sparade och småningom skaffade sig kreatur och andra ägodelar, men inte hade hustru och inte någon kvinnfolkshjälp. Det vill jag säga dig, att får du Barbro, så har du all den hjälp du behöver! sade Brede till Axel. Och här ser du fotografiet hennes! sade han.
Ett par veckor gingo, och så kom Barbro. Ja, Axel höll nu på med slåttern och måste slå om natten och bärga in höet om dagen och var ensam om allt, men så kom Barbro! Hon kom som från himlen. Det visade sig också, att Barbro kunde arbeta, hon tvättade laggkärl och kläder och lagade mat, hon mjölkade kreaturen och var ute och vände höet, ja, hon var med och bar in det, det fallerade inte. Axel beslöt ge henne god lön och sade sig själv, att han ändå inte komme att förlora på det. Hon var inte bara ett fotografi av en fin dam här. Barbro var slank och smärt, hon talade litet hest, visade mogenhet och erfarenhet i mångt och mycket och var ingen
