Sida:Markens gröda 1923.djvu/155

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

liten oskuld. Han förstod inte varför hon var smal och tanig i ansiktet: Jag skulle väl känna igen ditt utseende, sade han, men du är inte lik dig på fotografiet. — Det är efter resan, svarade hon, och så av all stadsluften. — Det dröjde heller inte länge, förrän hon blev rund och vacker igen, och Barbro sade: Du må tro, att en sådan resa och sådan där stadsluft tar på krafterna! Hon häntydde också på frestelserna i Bergen: där fick man passa sig! Men medan de sutto och pratade, bad hon honom prenumerera på en tidning, så att hon kunde få se litet vad som hände i världen. Hon hade blivit van vid läsning och teater och musik, här var så ödsligt.

När Axel Ström hade haft sådan tur med sin sommarhjälp, prenumererade han på tidningen och fann sig också i att familjen Brede ganska ofta kom till hans nybygge och åt och drack. Han ville ge sin piga allt erkännande. Intet kunde vara trevligare än söndagskvällarna, när Barbro knäppte på gitarrens strängar och sjöng litet med sin hesa röst, det var så att han rördes av det, av de främmande, vackra visorna och av att verkligen någon satt och sjöng på hans nybygge.

Under sommarens lopp lärde han ju också känna henne från andra sidor, men han var i det stora hela tillfreds. Hon var inte utan nycker, och hon kunde svara litet häftigt ibland, vara litet för hastig av sig. Den lördagskväll Axel nödvändigt måste ned till lanthandeln i byn, skulle inte Barbro ha lämnat kreaturen och kojan och gått bort från det hela, hon också. Det kom sig av en liten tvist. Och vart gick hon? Bara till sitt hem, till Breidablik, men i alla fall. När Axel kom hem till sin torvkoja på natten, var Barbro borta. Han såg till kreaturen, sökte fram mat åt sig och lade sig. Fram på morgonsidan kom Barbro. — Jag ville bara känna hur det var att vara i hus med trägolv igen, sade hon ganska spydigt. — Härtill kunde Axel just ingenting svara, ty han hade bara en koja med jordgolv ännu, men så mycket sade han, att han inte var alldeles utan timmer, det blev väl stuga med trägolv en vacker dag! — Då var det, som