slagit ihjäl honom en gång, och det var flera som hade drivit honom på flykten med korstecknet och Jesu namn. Inte så att Isak utmanade faran och satte sig ned och skrattade åt den, men han avstod i alla fall från att dö och bli salig, som han först hade tänkt, och nu tog han två steg fram mot synen, korsade sig och skrek: I Jesu namn!
Hm! Då han hörde sitt eget skrik, var det som om han i ett nu funnit igen sig själv och sett Sellanrå borta i liden. Asparna susade inte längre. De båda ögonen voro borta från luften.
Han gjorde inte vägen lång till hemmet och utmanade inte faran. Men då han stod på sin egen trapphäll, harskade han sig kraftigt och med en känsla av frälsning ur nöd, och värdig och högtidlig trädde han in i stugan.
Inger häpnade. Hon frågade, varför han var så likblek.
Då förnekade han inte, att han sett djävulen.
Var? frågade hon.
Där borta. Mitt emot oss.
Inger visade ingen avundsjuka. Ja, hon berömde honom just inte för det, men det var intet i hennes min, som liknade ett ont ord eller en pik. Se, Inger hade tvärtom de senaste dagarna blivit litet ljusare till sinnes och mera vänlig, vad det nu kom sig av. Nu frågade hon bara:
Var det djävulen själv?
Isak nickade. Så vitt han kunde se, var det han själv.
Hur blev du honom kvitt?
Jag gick på honom i Jesu namn, svarade Isak.
Inger vaggade överväldigad med huvudet, och det dröjde en stund, innan hon satte fram maten. — I alla fall skall det inte få ske mera, att du går mol allena i skogen, sade hon.
Hon hade omsorg om honom, det gjorde honom gott.
