Hoppa till innehållet

Sida:Markens gröda 1923.djvu/163

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Han låtsade, som om han alls inte var rädd eller brydde sig om vad följe han fick i skogen, men det bara låtsade han för att inte skrämma Inger mer än nödigt var med sin ohyggliga upplevelse. Han var ju själve mannen och överhuvudet, allas försvar.

Inger genomskådade honom också och sade: Jaha, du vill inte göra mig orolig, men du skall ta Sivert med dig. Isak bara fnyste. — Du kan bli sjuk och dålig i skogen, och jag tror inte du har varit riktigt frisk den sista tiden. — Isak fnyste åter. Sjuk? Utsliten och trött kunde han väl vara, men sjuk? Inger skulle inte göra honom löjlig. Han var och förblev frisk, han åt, sov och arbetade, han var ju rent av obotligt frisk och sund. Han fällde en gång ett träd över sig och fick örat avslitet. Det gjorde honom inte så mycket, han tog upp örat igen och höll det på sin plats med mössan natt och dag, tills det växte fast. För inre opasslighet tog han in lakrits i het mjölk och kom i svettning. Lakrits fick han köpa hos handelsmannen, det var ju ett beprövat medel, själva de gamles teriak. Högg han sig i handen, kastade han sitt vatten på såret och saltade på det, och så läktes det på ett par dagar. Någon läkare hade aldrig hämtats till Sellanrå.

Nej, Isak var inte sjuk. Ett möte med djävulen kunde den friskaste råka ut för. Isak kände heller intet men av det farliga äventyret, tvärtom var det som om han stärktes av det. Allt eftersom vintern led och det inte längre var så evigt långt till våren, började mannen och överhuvudet nästan känna sig som en sorts hjälte: Jag förstår de här sakerna, ni ska bara lita på mig, i nödfall kan jag till och med driva bort onda andar med besvärjelser!

På det hela taget var det nu längre och ljusare dagar, påsken var över, timret var hemkört, allting lyste, människorna andades ut efter en överstånden vinter.

Inger var åter den första, som reste sig, hon hade nu länge varit vid gott humör. Vad kom det sig av? Å, det hade sina goda skäl: hon hade blivit tjock igen, skulle ha barn igen. Det lade sig tillrätta alltsammans i hennes