underkläder, skrev han, så slipper jag sätta mig i skuld för det, skrev han. — Jo då, mor skickade tyg, skickade synnerligen ofta tyg till underkläder. Men när hon blev väckt och religiös, föllo fjällen från hennes ögon och hon förstod, att Eleseus avhände sig tyget och använde pengarna till annat.
Detsamma förstod fadern. Han sade aldrig något. Han visste ju, att Eleseus var moderns ögonsten och att hon grät över honom och skakade på huvudet. Men den ena väven efter den andra försvann, och han förstod ju, att ingen människa i världen kunde slita ut så mycket underkläder. När allt kom omkring, måste alltså Isak vara man och överhuvud igen och gripa in. Det var ju dyrt att få handelsmannen till att telegrafera, men dels skulle ett telegram verka utomordentligt kraftigt på sonen, dels var ju detta för Isak själv något ovanligt att komma hem och berätta för Inger. När han vandrade hemåt, bar han den nya pigans kista på ryggen, men han var lika stolt och hemlighetsfull, som då han gick hem med guldringen…
Det blev en härlig tid. Inger visste inte vad allt för gott och nyttigt hon ville göra, och hon kunde säga till sin man liksom förr i världen: Du står ut med allt! En annan gång sade hon: Du sliter ut dig! En annan gång: Nej, nu måste du komma in och få mat, jag har gräddat våfflor åt dig! För att göra honom en glädje frågade hon: Jag skulle bra gärna vilja veta, vad du skall ha det här timret till och vad det är du tänker bygga? — Det vet jag inte riktigt, svarade han och gjorde sig hemlighetsfull.
Det hade blivit alldeles som förr i världen. Och sedan barnet var fött, och det var en liten flicka, en stor flicka, vacker och välskapad — efter detta måste Isak ha varit en sten och en hund, om han inte tackat Gud. Men vad var det han tänkte bygga? Det skulle bli något för Oline att springa med igen: en tillbyggnad till stugan, ett rum till. Se, de blevo snart så många på Sellanrå, de hade fått piga, de väntade Eleseus hem, och en liten spritt
