liv, ingenting klickade. Men det var ju den största nåd efter allt vad hon förbrutit, lyckan följde henne, lyckan förföljde henne! Isak lade märke till det en dag och måste fråga henne: Jag menar det blir något av igen, hur kan det vara? — Ja, Gud ske lov, det blir visst något av, svarade hon. — De voro bägge lika förvånade. Naturligtvis var inte Inger för gammal, Isak tyckte inte hon var för gammal för någonting, men i alla fall, barn igen, ja, ja. Lilla Leopoldine var ju flera gånger om året i skola på Breidablik, så de hade inga små hemma, och Leopoldine var nu förresten stor.
Några dagar gingo, därefter offrade Isak beslutsamt en lördagskväll och ända till måndag morgon på en tur nedåt bygden. Han ville inte säga sitt ärende, då han gick, men han kom tillbaka med en piga. Hon hette Jensine. — Det är väl inte ditt allvar? frågade Inger. Jag behöver henne inte. — Isak svarade, att det var nu hon behövde henne.
Och i alla händelser var nu detta ett så vackert och godhjärtat påfund av honom, att Inger blev förlägen och rörd. Den nya pigan var dotter till smeden, hon skulle nu först vara sommaren över, så fick man se sedan.
Och dessutom, sade Isak, så har jag skickat ett telegram efter Eleseus.
Hon ryckte till, mor på Sellanrå. Telegram? Ville Isak rent av ta livet av henne med sin godhjärtenhet. Se, det hade ju blivit hennes stora sorg, att Eleseus, hennes son, var i staden, i den lastbara staden, hon hade skrivit till honom om Gud och dessutom också sagt, att far började bli utsliten och att gården blev allt större och större, lille Sivert kunde inte rå med allt, och han skulle förresten ärva morbror Sivert en gång. Allt detta hade hon sagt och en gång för alla skickat respengar. — Men Eleseus hade blivit stadsbo och längtade inte tillbaka till bondelivet, han skrev och undrade, vad han skulle göra hemma? Skulle han arbeta på gården och kasta bort all sin lärdom och kunskap igen? Faktiskt har jag ingen lust till det, skrev han. Och kan du sända mig litet mer tyg till
