Dagen därpå var det lördag, och då måste de vara ute i otta för att hinna fram över fjället med barnet. Jensine, pigan, skulle med, då hade de den ena gudmodern, de andra faddrarna fingo de försöka få tag i på andra sidan fjället bland Ingers anhöriga.
Inger var så fin, hon hade sytt sig en mycket klädsam kattunsklänning och hade vitt kring halsen och vitt kring handlederna. Barnet var helt och hållet vitt, med ett genomdraget, nytt, blått sidenband nedtill, men så var det ju också ett märkvärdigt barn, denna lilla flicka. Hon log och pratade redan och låg och lyssnade på när klockan slog. Fadern hade givit henne namn. Det tillkom honom, han ansåg sig böra ingripa — bara gör som jag säger! Han hade tvekat mellan namnen Jakobine och Rebecka, som båda voro något i samma stil som Isak, och till slut gick han till Inger och sade ängsligt: Hm. Vad säger du om Rebecka? — Joo, svarade Inger. — När Isak hörde det, blev han riktigt kavat och sade morskt: Ska hon heta något, så ska hon heta Rebecka, det ska jag bli man för.
Och naturligtvis skulle han följa med till kyrkan, för att bära och för ordningens skull. Rebecka skulle ha gott följe, det skulle inte fallera! Han stubbade av skägget och tog på sig röd skjorta liksom i yngre år. Det var i den värsta värmen, men han hade en fin och ny vinterkostym, och den klädde han sig i. Men för övrigt var inte Isak den, som ansåg sig skyldig att vara fin och elegant och därför tog han för denna vandringen på sig ett par stövlar, som sågo ut att vara från hedenhös.
Sivert och Leopoldine stannade kvar hemma hos kreaturen.
Så rodde de i båt över fjällsjön, och det var en stor lättnad mot förr, då de måste vandra omkring den. Men mitt på sjön, då Inger skulle ge den lilla bröstet, såg Isak något blänka i en snodd kring hennes hals — vad det nu kunde vara. I kyrkan lade han märke till, att hon hade guldringen på fingret. Å, den Inger, hon hade inte kunnat lämna den hemma.
