XVII.
Eleseus kom hem.
Han hade nu varit borta i flera år och blivit längre än fadern, hade långa, vita händer och små mörka mustascher. Han gjorde sig inte till, men tycktes lägga sig vinn om ett naturligt och godmodigt uppträdande. Modern var förvånad och glad. Han fick lilla kammaren att vara i tillsammans med Sivert. Bröderna kommo väl överens och spelade varandra många små spratt, som de hade roligt åt. Men naturligtvis måste Eleseus vara med och timra på stugan, och då blev han trött och eländig, ovan som han var vid kroppsarbete. Rent galet blev det, då Sivert måste resa ifrån arbetet och lämna det bara åt de båda andra — ja, då var det inte mycket hjälp fadern fick.
Och vart tog då Sivert vägen? Kom inte Oline en vacker dag över fjället med bud från morbror Sivert, att nu låg han för döden. Måste inte då Lill-Sivert ge sig av? Det var en belägenhet! Aldrig kunde det ha passat sämre än nu att begära Sivert utlevererad, men det var ingen annan råd.
Oline sade: Jag har egentligen inte tid att gå med bud, det har jag rakt inte, men jag har nu fattat tycke för alla barnen här och särskilt Lill-Sivert, och därför så ville jag hjälpa honom till att få sitt arv. — Var morbror Sivert mycket sjuk? — Kära, välsignade, han faller av för var dag! — Låg han till sängs? — Till sängs? Ni ska inte skämta med döden inför Guds domstol! Han Sivert kommer aldrig på benen mer i den här världen.
Av detta svar måste de ju kunna förstå, att det var långt gånget med morbror Sivert, och Inger yrkade på, att Lill-Sivert skulle ge sig av genast.
