här sist? — Ja. — Ni måste ha en häst till på gården, sade Geissler. Allting såg han.
Kom nu hit och låt oss få slut på det här! ropade brukspatronen.
Alla gingo nu in i det nya tillbygget igen, och Isaks fyra tusen kronor räknades upp. Geissler fick ett papper. Han stoppade det löst i fickan, som om det inte hade något värde. Göm det! sade de till honom, och din hustru skall få bankboken om några dagar, sade de. — Geissler rynkade pannan och svarade: Det är gott.
Men de voro inte färdiga med Geissler. Inte så att han upplät sin mun för att begära något, men där stod han nu, och de sågo, hur han stod där; kanske hade han också betingat sig en summa penningar för egen räkning. När brukspatronen lämnade honom en sedelbunt, nickade han bara och sade åter, att det var gott. Och så ta vi oss ett glas med Geissler, sade brukspatronen.
De drucko och voro sedan resfärdiga. Så togo de farväl av Geissier.
I detta ögonblick kom Brede Olsen gående. Vad ville nu han? Brede hade nog hört de rungande skotten i går, och han förstod, att något försiggick uppe i fjället. Nu kom han och ville sälja berg, han också. Han gick förbi Geissler och vände sig till herrarna: han hade upptäckt märkvärdiga stenarter, mycket märkvärdiga, somliga som blod, andra som silver; han kände till varenda liten vrå i fjällen däromkring och kunde gå rakt på dem, han visste om långa ådror med tung metall. — Vad kunde det vara för sorts metall? — Har du några prov? frågade bergmästarn. — Ja. Men kunde de inte lika gärna gå upp i fjället? Det var inte långt. Jo, nog hade han prov. Många säckar, många lådor fulla, Brede hade dem inte med sig, han hade dem hemma, men han kunde springa hem efter dem. Men det gick fortare att springa upp i bergen efter några, om de ville vänta. Herrarna skakade på huvudet och reste.
Brede såg förorättad efter dem. Hade hoppet flammat upp ett ögonblick hos honom, så släcktes det nu; han
