hade jämt otur, intet ville lyckas för honom. Det var väl, att han hade ett gott humör att möta livets vedervärdigheter med. Han stod och såg ryttarna försvinna och sade till slut: Farväl med er då!
Men nu blev han åter ödmjuk mot Geissler, sin f. d. förman, och duade honom inte längre utan tog av sig hatten för honom och sade I. Geissler hade under en eller annan förevändning fått upp plånboken och visade hur full den var med sedlar. — Kan inte I hjälpa mig, länsman? sade Brede. — Gå hem och dika din myr! sade Geissler och hjälpte honom inte alls. — Jag kunde gott ha tagit med mig en hel mansbörda med prov, men hade det inte varit bättre att se bergen själva, när de nu var här? — Geissler låtsade inte höra och frågade Isak: Såg du, var jag gjorde av det där papperet? Det var mycket viktigt, flera tusen kronor. Nå, här är det mitt i en sedelbunt! — Vad var det där för folk? Var det bara ute på en ridtur? frågade Brede.
Geissler hade väl gått i stor spänning, nu slaknade han av. Men han hade ännu kraft och håg att uträtta litet till: han tog med sig Sivert upp i fjället, och Geissler hade ett stort papper med sig och ritade en karta över terrängen på södra sidan om sjön — vad han nu hade för tankar med det. Då han några timmar senare kom ned till gården igen, var Brede ännu där, men Geissler svarade honom inte på någon fråga, utan var trött och vinkade bara med handen.
Han sov i ett sträck till tidigt nästa morgon, då stod han upp med solen och var utvilad. Sellanrå! sade han och stod på gården och såg sig omkring åt alla håll.
Alla de pengarna jag fick, sade Isak, skall jag verkligen ha dem?
Prat! svarade Geissler. Förstår du inte, att du borde haft mera? Och det var egentligen mig du skulle haft dem av, enligt vårt kontrakt. Men som du såg passade det sig inte så. Hur mycket fick du? Bara tusen daler efter gammal räkning. Jag står och tänker på, att du måste ha en häst till på gården. — Ja. — Jag vet om en häst. Han som nu är biträde hos länsman Heyerdahl låter sin gård
