esse. De flirtade och skärtade och skrattade. De skulle vara riktigt goda vänner, sade han. När du tog min hand nyss, var du som en liten fin fågeltjuserska, sade han. — Ja, nu reser du snart till staden igen, och sedan kommer du väl aldrig hit mera, sade Barbro. — Tror du så illa om mig? frågade Eleseus. — Ja, men har du inte någon, som håller dig kvar? — Nej. Oss emellan sagt, är jag inte förlovad, sade han. — Jo, det är du säkert. — Nej, det är rena sanningen. De flirtade en lång stund, Eleseus var kär över öronen: Jag skall skriva till dig, sade han; får jag det? — Ja, svarade hon. — Ja, för jag vill inte vara ogrannlaga och göra det utan lov! — Plötsligt blev han svartsjuk och frågade: Jag har hört, att du är förlovad med Axel, är det sant? — Med Axel! sade hon så föraktfullt, att det tröstade honom. Å nej, han skall slippa! sade hon. Så ångrade hon sig och tillade: Han Axel kan nog vara bra, men… Han håller mig med tidning och ger mig presenter rätt ofta, det måste jag ju säga. — För all del, medgav Eleseus också, han kan vara en alldeles förträfflig och utmärkt man på sitt sätt, det är inte fråga om det.
Men vid tanken på Axel måtte väl Barbro ha blivit orolig. Hon reste sig och sade till Eleseus: Nej, nu måste du gå, för jag skall ut i fähuset!
Nästa söndag gick Eleseus ned betydligt senare än annars, och han hade själv brevet med sig. Det var ett brev, det! En veckas hänryckning och huvudbry hade frambragt det: Till Fröken Barbro Bredesen! Två till tre gånger har jag nu haft den för mig så outsägliga lyckan att återse dig…
När han kom så sent på kvällen som nu, måste väl Barbro vara färdig med kreaturen och hade kanske redan lagt sig. Det skadade inte, det passade just bra.
Men Barbro var uppe och satt inne i kojan. Nu såg hon plötsligt ut, som om hon alls inte hade lust för någon kurtis mera, alls inte. Eleseus fick det intrycket, att Axel haft en dust med henne och kanske förmanat henne. — Var så god, här är brevet jag lovade dig! — Tack! sade
