hon och öppnade brevet och läste det utan synnerlig glädje. Jag önskar, jag kunde skriva så bra som du! sade hon. — Han var besviken. Vad hade han gjort, vad gick åt henne? Och var var Axel? Borta. Han var kanske litet trött på dessa narraktiga söndagsbesök och ville vara hemifrån. Han kunde ju också haft något angeläget ärende, då han gick ner till byn i går. Borta.
Varför sitter du inne i den här kvava kojan en sådan vacker kväll? Kom och gå med ut! sade Eleseus. — Jag väntar på Axel, svarade hon. — Axel? Kan du inte leva utan honom? — Joo, men han skall ju ha mat, när han kommer.
Tiden gick, slösades bort. De kommo inte närmare varandra. Barbro var och förblev nyckfull. Han försökte berätta litet från grannbygden igen och försummade ej heller denna gång att omtala, att han hållit tal: Det var inte så mycket jag hade att säga, men jag såg att många fick tårar i ögonen. — Jaså, sade hon. — Och så var jag till kyrkan en söndag. — Vad skulle du där att göra? — Göra? Jag var där bara och såg mig om. Prästen var inte vidare till att predika, efter mitt ringa förstånd, han hade inget gott utförande.
Tiden gick.
Vad tror du han Axel skall säga, om han råkar dig här i kväll också? sade Barbro plötsligt. Om hon givit honom ett slag för bröstet, kunde han inte ha blivit mera försagd. Hade hon alldeles glömt förra gången? Var det inte överenskommet, att han skulle komma i kväll? Han blev djupt sårad och mumlade: Jag kan ju gå min väg! — Det tycktes hon inte bli förskräckt för. — Vad har jag gjort dig? frågade han med skälvande läppar. Det tycktes gräma honom mycket, han var djupt olycklig. — Gjort mig? Du har inte gjort mig något. — Ja, vad är det då fatt med dig i kväll? — Med mig? Ha, ha, ha! Men förresten undrar jag inte på, att han Axel blir sint! — Jag skall gå, upprepade Eleseus. Men det förskräckte henne inte heller nu, hon brydde sig inte om honom och
