gången, sade han och gick omkring henne på alla håll och gick fortare och fortare för att om möjligt passa på tillfället. Men hon nekade att vara bedårande, hon reste sig upp. Där stod hon. Då nickade han bara och gick.
Då han var utom synhåll, dök Axel plötsligt fram ur några buskar. Barbro ryckte till och frågade: Vad nu, kommer du uppifrån? — Nej, jag kommer nedifrån, svarade han. Men jag såg er båda gå hit uppåt. — Jaså, gjorde du det! Ja, det hade du inte mycket för! utropade hon ursinnig och ingalunda vid bättre humör än förut: Vad går du och snokar efter? Vad angår det dig! — Axel var inte riktigt mild: Jaså, har han varit här i dag igen? — Än sen? Vad vilt du honom? — Jag vill honom ingenting. Men vad är det du vill honom? Du borde skämmas! — Skämmas? Ska vi tiga eller ska vi tala om det? frågade Barbro. Jag sitter inte i din torvkoja som ett beläte, så mycket du vet det! Vad skulle jag skämmas för? Om du går och skaffar dig en annan hushållerska, så reser jag. Du skall bara hålla mun, om det inte är skamligt att besvära dig med en sådan begäran.
Där har du mitt svar. Nu skall jag bara gå hem och sätta fram din mat och koka kaffet, så kan jag göra vad jag vill sen.
Under full träta kommo de hem.
Nej, de voro inte alltid sams, Axel och Barbro. Hon hade redan varit hos honom i ett par år, och det hade då och då varit slitningar, mest för att Barbro ville resa. Han låg efter henne om att stanna för alltid, om att slå sig ned hos honom på allvar och dela kojan och livet med honom, han visste ju hur svårt det var att bli utan hjälp igen. Detta hade hon också flera gånger lovat gå in på, ja, när de voro goda vänner, kunde hon inte tänka sig annat än att stanna, men så snart de blevo osams, hotade hon återigen med att resa. Om inte annat så talade hon om att resa till staden för sina tänder, de höllo på att värka bort. Resa och resa! Han måste ha något band på henne.
