Band? Det lät på henne, som om hon inte brydde sig om några band.
Jaså, du vill resa nu också? sade han. — Nå, om så vore? frågade hon. — Kan du resa? — Kan jag inte? Du tror jag står på bar backe för att det lider till vintern, men jag kan få plats i Bergen igen, när jag vill. — Då sade Axel helt lugnt: Det kan nu i alla händelser inte bli under den närmaste tiden. Går du inte med barn? — Barn? Nej. Vad är det för ett barn du pratar om? — Axel stirrade på henne. Hade Barbro blivit tokig?
En annan sak var, att han själv, Axel, kanske hade varit för litet överseende. När han nu hade fått detta band på henne, började han uppträda med litet för stor säkerhet. Det var oklokt. Han behövde inte säga emot henne så ofta och reta henne, det hade inte varit nödvändigt att direkt befalla henne att vara med och sätta potatisen i våras. Den kunde han ju ha satt ensam. Han skulle nog veta att ta tömmarna, när de voro gifta, till dess borde han bruka sitt förstånd och ge efter.
Men det var bara detta försmädliga med Eleseus, med kontoristen, som kom sättande med sitt fina tal och sin spatserkäpp. Var nu detta ett sätt för en förlovad flicka och i hennes tillstånd! Var det möjligt att förstå något så galet! Tills nu hade Axel varit utan medtävlare här uppe i ödemarken, men så förändrades situationen.
Har färska tidningar till dig, sade han. Och så är här en liten sak, som jag fått fatt i till dig. Du får nu se, om du tycker om den. -— Hon var kall. Fast de båda sutto och drucko kokhett kaffe ur skålen, svarade hon iskallt: Det är väl den där guldringen du har lovat mig i över ett års tid!
Men den gången hade hon i alla fall ingenting för sin spydighet, ty det var just ringen. Men någon guldring var det inte, och det hade han aldrig lovat henne, det hittade hon på nu. Men det var en silverring med förgyllda händer på, alltså äkta nog och stämplad och allt. Men ack, den olyckliga Bergenresan! Barbro hade sett riktiga förlovningsringar, kom inte och säg henne, hur de skola
