Sida:Markens gröda 1923.djvu/197

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Isak förstod att arbeta, att sköta sitt. Nu hade han blivit en rik man med en stor gård, men de många kontanter, som slumpen tillfört honom, använde han dåligt: han gömde dem. Ödemarken räddade honom. Hade Isak levat nere i bygden, skulle kanske stora världen ändå ha inverkat litet på honom, där fanns så mycket vackert och präktigt, där voro så fina förhållanden, han skulle ha köpt mycket, som inte var nödvändigt, och gått med röd helgdagsskjorta till vardags. Här i ödemarken var han skyddad mot alla överdrifter, han levde i ren luft, tvättade sig om söndagsmornarna och badade, när han var uppe vid fjällsjön. De där tusen dalerna — ja, de voro en himlens gåva, var skilling måste gömmas. Vad skulle de eljes vara till? Isak kunde mer än väl bestrida sina ordinarie utgifter bara genom att sälja av kreaturens och jordens avkastning.

Eleseus visste ju bättre. Han hade rått fadern att sätta pengarna i banken. Det kunde nog hända, att detta var det förståndigaste, men det hade i alla fall blivit uppskjutet, kanske blev det aldrig gjort. Det var ju inte för att Isak alltid föraktade sin sons råd, nej, Eleseus var sannerligen inte så dum, det hade han visat på senare tiden. Nu under höskörden hade han försökt sig på att slå — det blev han aldrig någon mästare i, och han måste hålla sig i närheten av Sivert och få honom att bryna lien åt sig var gång. Men Eleseus hade långa armar och kunde stacka hö som en hel karl. Nu höllo han och Sivert och Leopoldine och pigan Jensine, de höllo på nere på ängen och stackade årets första hö, och Eleseus sparade sig inte nu heller, utan räfsade, tills han fick vattenblåsor på händerna och måste gå med klutar om dem. Han hade haft dålig matlust ett par veckor, men hade inte blivit mindre arbetsför för det. Pojken måtte ha fått någon uppryckning; det såg ut, som om han hade haft gott av en viss motgång i en viss kärleksaffär eller något i den vägen, litet hjärtesorg eller en missräkning. Se, nu hade han också rökt upp den sista tobaken han haft med sig från staden, och detta kunde väl under andra omständigheter